Viljestarka barn
Det här med envisa barn alltså. Min lilla har ett humör som går utöver det vanliga. Jag får ofta höra "nej mamma, sluta sluta sluta." när jag försöker göra något hon inte vill. Idag så gick vi till affären, och hon fick inte det hon ville ha. Så då slängde hon sig ner på golvet och bara vrålade. Folk tittade medlidande på mig, jag lät henne vråla och plockade det jag behövde ha som fanns i närheten. Efter en stund så reste hon sig igen och fortsatte gå. Tills hon mötte en motgång igen, när jag försökte ta kundvagnen ifrån henne så slog hon bort mig. Och då lyfte jag upp henne och satte henne precis i ingången vid affären. Oj så arg hon var, men till sist lugnade hon ner sig faktiskt.
Varje dag kommer såna små utmaningar, jag har inget emot det. Det glädjer mig, att jag fått två viljestarka barn. Det kommer att vara en fördel i framtiden. Jag förstår att speciellt lillan uttrycker sig mycket genom att bara vråla, hon har inte utvecklat sitt ordförråd såpass ännu att hon kan uttrycka sina känslor i ord. Och känslorna måste komma ut, motgångar är aldrig lätt.
Något som aldrig kommer att bli lättare är däremot att se sitt barn ledsen, av ilska. Det är tufft, och egentligen vill jag bara hålla om dem. Trösta dem. Men det hjälper dem inte, snarare stjälper. Man kan inte få allt man vill här i världen, och det är bättre att lära sig detta tidigt. Bortskämda barn är inte kul att ha och göra med.
Något som kan jämställas med det är en vågskål, man får balansera, testa sig fram. Ibland lägger man i för mycket, och då tippar den. Men förr eller senare så lägger man det så det blir en perfekt jämnvikt. Och alla är vi förälder en första gång, nu med min stora så är det 5 års trotset. Vilket är en helt annan grej, som jag inte har gjort. Med lillan så är det lättare, för där har jag redan varit en gång innan. Så nu vet jag hur jag ska tackla det.
Jag uppskattar varenda sekund jag får ha med mina barn, även när de är arga och vrålar. För då kan jag bara njuta ännu mer när de är glada, och nöjda med tillvaron.
XoXo Sofie
Varje dag kommer såna små utmaningar, jag har inget emot det. Det glädjer mig, att jag fått två viljestarka barn. Det kommer att vara en fördel i framtiden. Jag förstår att speciellt lillan uttrycker sig mycket genom att bara vråla, hon har inte utvecklat sitt ordförråd såpass ännu att hon kan uttrycka sina känslor i ord. Och känslorna måste komma ut, motgångar är aldrig lätt.
Något som aldrig kommer att bli lättare är däremot att se sitt barn ledsen, av ilska. Det är tufft, och egentligen vill jag bara hålla om dem. Trösta dem. Men det hjälper dem inte, snarare stjälper. Man kan inte få allt man vill här i världen, och det är bättre att lära sig detta tidigt. Bortskämda barn är inte kul att ha och göra med.
Något som kan jämställas med det är en vågskål, man får balansera, testa sig fram. Ibland lägger man i för mycket, och då tippar den. Men förr eller senare så lägger man det så det blir en perfekt jämnvikt. Och alla är vi förälder en första gång, nu med min stora så är det 5 års trotset. Vilket är en helt annan grej, som jag inte har gjort. Med lillan så är det lättare, för där har jag redan varit en gång innan. Så nu vet jag hur jag ska tackla det.
Jag uppskattar varenda sekund jag får ha med mina barn, även när de är arga och vrålar. För då kan jag bara njuta ännu mer när de är glada, och nöjda med tillvaron.
XoXo Sofie