En liten Humla
Jag har världens goaste kanin. En randig "hare" som förgyller min tillvaro. Hon är den kanin jag alltid velat ha, men som jag aldrig fått. Hon är inte min, och det är en stor sorg. Jag vill inte lämna tillbaka henne, jag vill att hon ska stanna hos mig. Vackra vackra Humla. När hon skuttar runt lös här i lägenheten påminner hon mig något enormt om alla de kaniner jag saknar. Hon är lika snäll som Pelle, min allra första kanin. Hon har Toks stora, utrycksfulla ögon. Hon har samma kroppstyp som Puff. Och samma oändliga energi som aggrobarnet Isak. Humla är allt jag sökt i en kanin, och jag hade aldrig väntat mig att det skulle göra så ont, tanken på att inte få ha henne kvar.
Jag borde para henne, för att få behålla något efter henne. Men det finns ingen hane som kan ge mig en ny Humla.
Det var aldrig meningen att jag skulle fästa mig så vid henne, jag trodde inte det var möjligt att hon skulle vara så underbar. Och aldrig trodde jag att jag skulle skriva en roman om en kanin, hur mycket ett så litet djur kan betyda för mig.