Mörkret
Såhär på kvällarna, när det är mörkt. Då brukar jag tänka som mest. Mörkret brukar inte hjälpa, jag brukar snarare se ännu mörkare på allt. Så var det inte förr. Jag minns så väl hur jag som 17 åring kunde gå ut med Nemo sent på kvällen, för att fundera. För att må bättre. Jag brukade alltid titta upp mot stjärnorna, Karlavagnen var min stora tröst. Så fort något var jobbigt, så tittade jag efter den. Jag visste alltid var den var, för det är alltid oförändrat.
Mörkret skrämmer mig mer och mer, när solen går ner så känns allt mycket tyngre. Jag vill inte känna så. Jag vill känna hoppfullhet när jag tittar på stjärnorna. Jag vill känna att allt kommer att bli bra.
På sjukdomsfronten så mår jag äntligen bättre iallafall, lyckats äta och har fått behålla maten. Tack och lov. Det är inte kul alls att vara illamående konstant, påminde mig lite om att vara gravid. Och när jag kände illamåendet, så började jag fundera. På barnen. Mina älskade, fantastiska barn. Som jag älskar så högt så högt. Utan dem är jag ingenting. Utan dem finns det inget att kämpa för. Och det är det som gör skilsmässan så jäkla jobbig. Jag vill ha dem hos mig jämt, jag vill inte bara träffa dem varannan vecka. Och sen när grabben börjar förskoleklass blir det ännu svårare. Nu kan man åtminstone låta honom vara ledig de veckorna jag har honom. Det går ju inte sen. Vad händer då?
Jag hatar känslan av att vara fast, vilket jag är. På grund av honom, barnens far, så är jag fast här. Jag vill inte vara kvar här längre, jag vill börja om på nytt. Men eftersom han vägrar tumma på något med barnen så sitter jag där jag sitter. Vet inte vem det är som kommer att få ha barnen i skola nära sig? Om det är han så kan jag redan nu se min framtid, med barnen varannan vecka tills de är stora nog att åka bussen själva. Jag behöver ringa samtal, till bvc, till tandläkaren. Be dem skicka breven till mig, så jag kan hålla koll på att det blir gjort. För barnen är skrivna på denna adressen, och kan endast flyttas med hans godkännande. Och hur stor chans tror ni att han går med på det?
Jag anser mig inte ha större rätt till barnen än vad han har, han är ändå barnens pappa. Men det gör ONT, att förlora kontrollen. Att inte få ha de jag älskar mest hos mig, varje dag. Jag vill vara där när de slår sig och behöver tröst, jag vill vara där när de lär sig nya saker. Jag vill inte missa något av det. Jag känner att jag mer och mer tappar kontrollen. Över mig själv, över mina barn.
När det blir mörkt så börjar jag tänka, jag funderar på allt. Hur jag kunde gjort saker annorlunda? Vad kan jag göra för att göra mitt och barnens liv så bra som det kan bli?
Mörkret skrämmer mig mer och mer, när solen går ner så känns allt mycket tyngre. Jag vill inte känna så. Jag vill känna hoppfullhet när jag tittar på stjärnorna. Jag vill känna att allt kommer att bli bra.
På sjukdomsfronten så mår jag äntligen bättre iallafall, lyckats äta och har fått behålla maten. Tack och lov. Det är inte kul alls att vara illamående konstant, påminde mig lite om att vara gravid. Och när jag kände illamåendet, så började jag fundera. På barnen. Mina älskade, fantastiska barn. Som jag älskar så högt så högt. Utan dem är jag ingenting. Utan dem finns det inget att kämpa för. Och det är det som gör skilsmässan så jäkla jobbig. Jag vill ha dem hos mig jämt, jag vill inte bara träffa dem varannan vecka. Och sen när grabben börjar förskoleklass blir det ännu svårare. Nu kan man åtminstone låta honom vara ledig de veckorna jag har honom. Det går ju inte sen. Vad händer då?
Jag hatar känslan av att vara fast, vilket jag är. På grund av honom, barnens far, så är jag fast här. Jag vill inte vara kvar här längre, jag vill börja om på nytt. Men eftersom han vägrar tumma på något med barnen så sitter jag där jag sitter. Vet inte vem det är som kommer att få ha barnen i skola nära sig? Om det är han så kan jag redan nu se min framtid, med barnen varannan vecka tills de är stora nog att åka bussen själva. Jag behöver ringa samtal, till bvc, till tandläkaren. Be dem skicka breven till mig, så jag kan hålla koll på att det blir gjort. För barnen är skrivna på denna adressen, och kan endast flyttas med hans godkännande. Och hur stor chans tror ni att han går med på det?
Jag anser mig inte ha större rätt till barnen än vad han har, han är ändå barnens pappa. Men det gör ONT, att förlora kontrollen. Att inte få ha de jag älskar mest hos mig, varje dag. Jag vill vara där när de slår sig och behöver tröst, jag vill vara där när de lär sig nya saker. Jag vill inte missa något av det. Jag känner att jag mer och mer tappar kontrollen. Över mig själv, över mina barn.
När det blir mörkt så börjar jag tänka, jag funderar på allt. Hur jag kunde gjort saker annorlunda? Vad kan jag göra för att göra mitt och barnens liv så bra som det kan bli?