Torka
Nu har det varit torka på bloggen det sista, och jag får be om ursäkt till er som faktiskt läser bloggen. Även om det i princip säkert inte är någon som gör det.
Anledningen till att jag inte skrivit det sista är för att jag inte orkat, psykiskt har jag mått helt värdelöst det sista, och jag börjar faktiskt inse att jag kanske måste prata med någon professionell. Jag har insett däremot att jag måste förändra mitt liv, för att förändra mitt mående, och slutför därför skilsmässan jag påbörjade förra året. Så om lite mindre än en månad så flyttar jag hem till mina föräldrar igen.
Jag kan helt ärligt säga att det känns tungt. Fruktansvärt tungt. Alla drömmar om framtiden vi skapat ihop, alla tankar om att alltid ha min familj. Jag ville aldrig bli en av "de där skilsmässofamiljerna", men nu blir det så. På nätterna så är ångesten stark, jag har svårt att äta och svårt att sova. Jag vill emellanåt bara slita ut hjärtat i bröstet för att det gör så ont. Jag älskar honom något otroligt, men relationen vi har tär på mig. Att han inte litar på mig, och de elaka sakerna han säger. Det är tufft. Att alltid få dra hela lasset själv, styra med förskola, bvc och livet på hemmaplan. Att aldrig få hjälp med något, utan allt jag får tillbaka är ett snäsigt svar.
Jag har i flera år bara låtsas, låtsas att allt är bra. Att jag mår bra. Men inuti så har jag mått helt värdelöst, har inte känt lycka på länge.
Är så oerhört tacksam för att jag har så fina kompisar, och mina fina föräldrar. Som stöttar mig, hela vägen. Det här kommer bli bra, någon gång, iallafall hoppas jag det. Annars kommer detta vara helt förgäves.
Anledningen till att jag inte skrivit det sista är för att jag inte orkat, psykiskt har jag mått helt värdelöst det sista, och jag börjar faktiskt inse att jag kanske måste prata med någon professionell. Jag har insett däremot att jag måste förändra mitt liv, för att förändra mitt mående, och slutför därför skilsmässan jag påbörjade förra året. Så om lite mindre än en månad så flyttar jag hem till mina föräldrar igen.
Jag kan helt ärligt säga att det känns tungt. Fruktansvärt tungt. Alla drömmar om framtiden vi skapat ihop, alla tankar om att alltid ha min familj. Jag ville aldrig bli en av "de där skilsmässofamiljerna", men nu blir det så. På nätterna så är ångesten stark, jag har svårt att äta och svårt att sova. Jag vill emellanåt bara slita ut hjärtat i bröstet för att det gör så ont. Jag älskar honom något otroligt, men relationen vi har tär på mig. Att han inte litar på mig, och de elaka sakerna han säger. Det är tufft. Att alltid få dra hela lasset själv, styra med förskola, bvc och livet på hemmaplan. Att aldrig få hjälp med något, utan allt jag får tillbaka är ett snäsigt svar.
Jag har i flera år bara låtsas, låtsas att allt är bra. Att jag mår bra. Men inuti så har jag mått helt värdelöst, har inte känt lycka på länge.
Är så oerhört tacksam för att jag har så fina kompisar, och mina fina föräldrar. Som stöttar mig, hela vägen. Det här kommer bli bra, någon gång, iallafall hoppas jag det. Annars kommer detta vara helt förgäves.