Ensamhet
Det finns nog inget värre än att känna sig ensam. Jag känner den känskan ofta, att jag inte har någon jag kan prata med. Att jag är ensam. Jag får själv möta mina problem, utan att ha någon att prata med, jag får själv tacklas med mina inre demoner - utan att få någon hjälp att bekämpa dem.
Ångest är något som många känner till, kanske inte lika många som vet hur det egentligen känns. Ångesten ger mig värk i kroppen, jag försöker slita mig loss från det, men allt känns bara så hopplöst. Vad är egentligen meningen med livet?
Jag älskar mina barn, mer än allt annat på denna jord, barnen är mitt glädjeämne - de som får mig att må bra. Men när de somnat, så sitter jag där ensam igen, fast med mina tankar.
Ilska, ja, det är inte helt ovanligt. Jag är bra mycket mer arg dessa dagar än vad jag var förr. Jag brukade alltid vara positiv, tänka gott om människor och ta livet med en klackspark. Numer så är jag arg, lite för ofta för att det ska vara nyttigt. Jag är arg på livet, för att jag inte får må bra psykiskt, för att jag känner mig så ensam.
Jag har aldrig haft någon större mängd kompisar, och de jag haft har alltid svikit mig på något sätt. Så jag har svårt att lita på folk, så numer så stöter jag bort de kompisar jag har - innan de kommer mig för nära. Jag blir rädd, rädd för att bli sårad på nytt. Så jag blir arg på dem som försöker sig komma innanför min cirkel, de har inte där att göra, jag vill inte bli sårad om och om igen.
Så i slutändan så har jag bara mina barn, de som jag älskar oändligt, som jag vet älskar mig oändligt tillbaka. Men det hjälper inte mot min ensamhet, för i slutet av dagen har jag fortfarande ingen att prata med.... Så när mörkret kommer, och barnen sover, då sitter jag där med min ångest igen.
Ångest är något som många känner till, kanske inte lika många som vet hur det egentligen känns. Ångesten ger mig värk i kroppen, jag försöker slita mig loss från det, men allt känns bara så hopplöst. Vad är egentligen meningen med livet?
Jag älskar mina barn, mer än allt annat på denna jord, barnen är mitt glädjeämne - de som får mig att må bra. Men när de somnat, så sitter jag där ensam igen, fast med mina tankar.
Ilska, ja, det är inte helt ovanligt. Jag är bra mycket mer arg dessa dagar än vad jag var förr. Jag brukade alltid vara positiv, tänka gott om människor och ta livet med en klackspark. Numer så är jag arg, lite för ofta för att det ska vara nyttigt. Jag är arg på livet, för att jag inte får må bra psykiskt, för att jag känner mig så ensam.
Jag har aldrig haft någon större mängd kompisar, och de jag haft har alltid svikit mig på något sätt. Så jag har svårt att lita på folk, så numer så stöter jag bort de kompisar jag har - innan de kommer mig för nära. Jag blir rädd, rädd för att bli sårad på nytt. Så jag blir arg på dem som försöker sig komma innanför min cirkel, de har inte där att göra, jag vill inte bli sårad om och om igen.
Så i slutändan så har jag bara mina barn, de som jag älskar oändligt, som jag vet älskar mig oändligt tillbaka. Men det hjälper inte mot min ensamhet, för i slutet av dagen har jag fortfarande ingen att prata med.... Så när mörkret kommer, och barnen sover, då sitter jag där med min ångest igen.