serice.blogg.se

Vädret matchar mitt humör iallafall. Det regnar, och det uppskattas inte. Dagen började faktiskt bra, hade några trevliga game på morgonen. Umgicks med min kära syster och sen så åkte jag till stan. Kikade lite i affärer. Ensamt, men rätt bra terapi, att bara vara. Inga krav eller måsten. Klockan 5 var det nämligen utvecklingssamtal på förskolan. Själva mötet gick bra, men så gick jag in på avdelningen. Till barnen. Som jag lovat grabben att göra. 

 

Tösen klistrade sig vid mig, jag kände hur tårarna kom upp i halsen. Förskolefröken gjorde misstaget att lägga en tröstande hand på min arm. Så fick anstränga mig hårt för att inte brista ut i gråt. Saknaden, som jag gör mitt bästa att förtränga, bubblade upp till ytan. Följde med dem till lägenheten, men där var jag tvungen att säga hejdå till mina fina. Båda grät, och vägrade släppa mig. Tog min sista styrka, pussade dem på pannan och sa hejdå.

Efter det kom tårarna, om jag trodde det gjort ont innan så hade jag fel. Smärtan i bröstet gjorde så ont, så jag knappt fick luft. Tårarna bara rann och rann, såg knappt vägen framför mig. Ville bara skrika, slå i någonting. Jag vill inte behöva sakna mina barn såhär, jag orkar inte med det.

När jag kom av spårvagnen hade jag lugnat ner mig tillräckligt, så jag började tänka förnuftigt. Jag behöver bryta/pausa vissa band. Och verkligen ta tiden till att bli frisk igen, att komma ur denna depression jag hela tiden trycker undan. För barnens skull, för min skull. Så jag orkar vara stark när jag har dem hos mig. Så att jag kan bli den bästa mamman i världen!