serice.blogg.se

Igår blev jag medveten om hur skört livet är. Hur tacksam jag är för varje dag jag lever, får vara med mina barn, se dem växa och utvecklas. Igår så insåg jag hur fort allt kan ta slut, rädslan och skräcken.

Min lilla ramlade ner för en trappa igår, jag såg henne falla, jag försökte fånga henne. Men kunde inte. Jag såg hur hon rullade, studsade ner för trappan. Jag sprang efter, det var som att allt hände i slowmotion. Varenda rörelse. Hur tyst hon var, och ögonblicket när hon landade. Det var först när jag tog henne i min famn som hon började gråta. Jag gick sönder inuti. Hon klamrade sig fast runt min hals, ville inte släppa taget. Jag ville kolla så att allt var okej, att hon inte gjort sig illa. Men hon lät mig inte. Där satt jag, med henne, på golvet.

 

Sen ringde jag hennes pappa, eftersom jag var precis där han bodde. I grannhuset. Jag bad honom komma, jag bad honom att hjälpa mig. Han kom med en gång. Tog tösen i famnen, först då kunde jag gråta. Jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv. 

Livet är skört, och man lever bara en gång. Om igen så påminns jag hur mycket jag vill skydda mina små. Att det är vad mitt liv handlar om. Att vägleda dem, så dom slipper göra sig illa.

 

Inlägget från min facebook 26.05.15: 

Jag insåg en sak förut när jag höll min älskade dotter. Jag insåg att en dag kommer denna lilla tjej att bli tonåring. Hon kommer att få uppleva samma saker som mig. Hon kommer att tro att hon är odödlig. För det trodde jag när jag var 15

Att vara en mamma till små barn är lätt. När de växer blir det svårare. Jag vill inte att de ska växa upp. Jag vill alltid skydda dem. Jag förstår varför min mamma var så överbeskyddande. Jag kommer vara exakt likadan. Jag har sett mänsklighetens mörka sidor. Det är något jag vill skydda mina barn från.

Mina älskade barn. Ni är det bästa i mitt liv

---